”Måste” man verkligen älska sig själv först…?

Härom morgonen lyssnade jag på en intervju med Marianne Williamson och blev så glad när hon adresserade något som jag funderat på länge. Den här ”sanningen” man ofta hör; att vi måste älska oss själva innan vi kan älska någon annan. Hon säger rakt ut att hon ser det som ”andligt legitimerad narcissism” och menar istället att vi måste älska andra för att kunna älska oss själva! Jag tycker mycket om tanken att även om vi må vara separerade av fysiska kroppar så är vi alla ett på det andliga planet. Lever jag i kärlek, generöst och hjälpsamt mot andra, så reflekterar det tillbaka på mig. Och att jag faktiskt tar hand om och visar kärlek till mig själv genom att göra det till andra. Marianne pratar vidare om skillnaden mellan att ta hand om sig själv och att vara självisk. (du kan lyssna här om du är nyfiken).

Det är såklart även viktigt att vi tar egen tid, sätter gränser, visar oss själva kärlek och omtanke. Vi behöver ladda batterierna och ge oss själva tid för reflektion och omvårdnad – men det utesluter inte det andra. Jag har förr om åren ibland tänkt att det finns risk att bli ”en blind som leder en blind” om vi inte jobbat klart med oss själva innan vi hjälper andra. Men när blir då det? Blir vi någonsin tillräckligt klara med oss själva för att kunna hjälpa andra?

Jag läste en gång ett sånt där inspirerande citat på Instagram där det stod något i stil med; visa mig din mörkaste och mest skamfyllda vrå så jag vet var jag ska börja älska dig. Oerhört kraftfullt. Och svårt. Men det väckte någonting i mig och idag tänker jag att det är just där, i det vi skäms mest över, som vi behöver möta, förlåta och älska oss själva. Är det svårt kan ett första steg kan vara att förlåta och låta bli att döma andra.

Det var i yogan som tanken om hela mänskligheten som ”ett” först började förankras hos mig. Det rimmade väl med mina värderingar om allas lika värde och hur alla förtjänar lika mycket glädje och kärlek i den här världen, helt oberoende av social status, hudfärg, sexuell läggning eller vad vi nu må gruppera människor som. Det är enkelt att tänka på allas lika värde när det gäller snälla och kärleksfulla människor men mycket svårare när man tänker på terrorister, mördare, rasister osv. Många anser att de knappt är människor. Min trosuppfattning är inte kristen men jag tycker det är så talande när Jesus på korset säger; Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Någonstans där, i denna tanke, började min resa till att älska mig själv – mitt första steg var att sända ut kärlek och omtanke till och förlåta alla även till de ”värsta” av oss.

Det betyder inte att jag försvarar alla hemskheter  och övergrepp som gjorts i världen, jag behöver inte tycka om eller förstå det. Jag kan ta avstånd ifrån och inte vilja ha sådana människor i mitt liv men jag kan faktiskt välja att förlåta ändå. Vi gör alla det bästa vi kan med det vi har, där vi står idag och ingen av oss föds ond. Vi formas av de energier och värderingar som omger oss när vi kommer till världen, av samhället och familjen vi växer upp i. En del har psykiska störningar i hjärnans signalsystem, andra upplever trauman som sätter sig i kroppen och minnet – anledningarna kan vara många men jag behöver faktiskt inte veta varför för att förlåta.

Det räcker att jag vet att hat föder hat och kärlek föder kärlek. Inget ont kan komma ur att jag sänder goda tankar om kärlek och förlåtelse. Att jag accepterar det som varit, det som är och endast försöker förändra det jag faktiskt kan – mitt egna förhållningssätt och handlingar. Det är inte så att det är fel att bli upprörd över orättvisor och hemska händelser, självklart ska vi arbeta för att motverka det. Det gör vi dock inte genom att möta ont med ont. Jag är väl medveten om hur svårt detta kan vara och att det exempelvis för ett offer att förlåta sin förövare kräver professionell hjälp, det är inte ”bara” att förlåta för alla i alla situationer. Men jag menar på att det är viktigt och en viktig del av läkningsprocessen.

Genom att stanna upp i tanken när jag dömer andra, att varje dag försöka att förlåta och älska mer – både mig själv och andra- har jag hittat in till kärleken till mig själv. Alla försök till att älska mig själv innan jag fullt ut kunde älska någon annan misslyckades och slutade med att jag sårat både mig själv och de som stod mig närmst. Idag när jag, efter ett antal prövningar, lämnat rädslorna bakom mig och verkligen kravlöst accepterar och älskar en annan är jag också tillåtande och älskade av mig själv på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Jag har i detta funnit en ro inom mig med oerhörd tillit till att allt är precis som det ska vara, och kommer bli precis som det ska bli – inget jag kan försöka planera är bättre än det som kommer, oavsett om vägen fram visar sig krokig och inte alls leder dit jag trott. Nyckeln var att först öppna upp och ge, icke dömande och osjälviskt, för att sedan få tusenfalt åter.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.